PO:s levnadsberättelse.
 

och då sade jag till min fru:

”Nu ska jag supa ihjäl mig”
 

Hej jag heter Per-Owe och är alkoholist, nykter sådan efter att jag funnit AA:s program!

 

Jag kommer från en industriort i Värmland, och har en sju år äldre syster. Mina föräldrar var nykterister, men på min fars sida fanns alkohol. Senare fick jag veta att min farfar var alkoholist, och dog av sjukdomen. Det fanns också alkohol, mycket sådant, bland mina kompisars föräldrar. Jag tyckte att detta med alkohol var häftigt, kunde inte förstå att inte min farsa drack. Jag ville börja jobba så snart jag kunde, för då visste jag att även jag kunde få tag på alkoholen.

 

Min syster flyttade in till Karlstad, gifte sig med en som - det förstod jag senare - var alkoholist. Innerst inne ville jag bli som han, gå på stan och vara småfull och glassa med kompisarna. Inte förstod jag vilket helvete hon hade. De skildes efter ca fyra års äktenskap. Han blev sedermera ihjälsparkad av fyllekompisar. Hon gifte om sig med en ny alkoholist men han var nykter i sällskapet Länkarna. Även han är borta sedan många år.

 

Jag började jobba på bruket när jag var 14 år, detta var medan motboken fanns kvar, men som tur var försvann denna i okt det året. Min första känning av alkoholens 'rosa moln' var vid 12-13 års ålder när jag hälsade på min syster och svåger. Jag fick några glas vin, vilken känsla...  detta skulle bli min melodi. Där jag jobbade åkte man - sedan spriten blivit fri - alltid några stycken till Filipstad på lördagarna på frukostrasten och bunkrade. Det var ingen konst att få någon att köpa en halvliter renat, bara han fick en 'gångare'. Jag jobbade i lag med en farbror som lärde mig att skala en apelsin: då kände inte morsan alkohollukten på morgonen.

 

Så höll det på,  med eviga lördagsfyllor runt om på olika danstillställningar kring min hemort, sommar som vinter. Jag höll mig till likartade kompisar, det var heller inga svårigheter att få tjejer - jag var ju en spännande typ. Jag ryckte in i lumpen maj -60, placerad på annan ort, vilket var bra, ingen behövde veta hur jag skötte mig. På midsommar det året blev jag förälskad i en tjej från min hemort.

 

Nu började ett lugnare liv, visst drack jag, men inte på samma vis. Vi gifte oss -63, jag hade börjat studera på Hermods och senare på KPS i Kristinehamn, där jag blev klar -64. Min mamma gick bort, vilket gjorde att jag började med lugnande tabletter - spriten var inte nog. Vi fick en dotter ett år senare. Jag bytte arbete och vi flyttade in till Karlstad, nya vänner, och drickandet började igen. Vi fick en dotter till -67, samma år gick min pappa bort. Då sa jag till min fru att nu skall jag supa ihjäl mig. Det höll jag på att göra, men det tog tid innan jag skulle inse detta.

 

Jag började resa runt i Sverige och jobba på olika flygplatser. Alltid fanns det sprit med i bilden. Det skulle ju även vara fest när pappa kom hem. Jag arbetade några år i Stockholm, men 1976 blev företaget utlokaliserat till Norrköping, vilket gjorde att vi (familjen) flyttade dit. Jag skärpte till mig ett antal år, tog upp min träning igen, åkte Vasaloppet och Vättern­rundan ett antal gånger. Men spriten kom ikapp mig. Det gick inte att sporta bort denna sluge fan.

 

1984 stannade mitt hjärta, stod stilla i 10 min. Jag låg i respirator i 3 dygn innan livet kom åter. Men jag blev inte nykter, då heller: det blev ytterligare 12 år  med spriten som en trogen bundsförvant. Karusellen började gå fortare och fortare. Min fru och mina två döttrar sa stopp, men inget hindrade mig. Jag var besatt.

 

Jag försvann från hem och jobb, vaknade där jag inte skulle vakna. Jag kunde till exempel åka till Kiruna på jobb,  för att komma till medvetande nere i Köpenhamn. Mitt bagage kom hem via SAS eller någon ambassad. Jag var för det mesta full, trodde jag skulle dö om jag inte fick sprit.

 

Jag fick inte vara pappa och morfar längre, min fru skulle flytta, för tredje gången. Jag försökte på egen hand, och på frivillig väg,  att bli nykter, men trillade alltid dit: jag var ju inte nykter för min egen skull, utan för familjen och arbetsgivaren.

 

1992 fick jag en ny chef, han såg vad jag höll på med. Han talade om att jag var alkoholist, ”så som du dricker gör bara alkoholister”. Jag gick till bolaget och kom inte till jobbet på tre dagar...  Han hade rätt. Sedan var inget sig likt: jag kände mig jagad, vilket gjorde att jag till slut tycke att alla var emot mig. Jag blev varnad, men vad hjälpte det? Fick sista varningen i sept. -96.

 

Då fick jag välja mellan en behandling eller att få sparken. Min familj ställde sig även bakom arbetsgivarens förslag. Då valde jag behandlingen: min hjärna sa att gör du inget nu hamnar du på bänken, eftersom det även skulle bli skilsmässa. Jag förstod att om jag inget gjorde, nu,  så kommer det att gå åt helvete.

 

Det blev en behandling på 5 veckor, vilket helt förändrade mitt liv, i samband med familjeveckan och arbetsgivarbesöket. Alla ville ju ha mig kvar, och jag som trodde jag stod utanför. AA blev min bundsförvant, jag får min styrka där idag istället för i flaskan.

 

I dag är jag fortfarande gift, är pappa och morfar, mitt arbete har jag kvar, med allt resande. Ett år efter behandlingen reste jag till USA på tjänsteresa. Min fru går på Al-Anon och jag på AA. Vilken känsla det var när hon hämtade mig på behandlingshemmet. Allt det som varit slut började åter så sakta att ta form.

 

I dag litar, tror jag, alla åter på mig. Min fru och jag är aktsamma om varandra, vi åker på många konvent, har i princip i dag alla vänner i AA-gemenskapen. De förra "vännerna" var inga verkliga vänner. Enda gemenskapen med dem är att vi vattnar blommor och tar in posten åt varandra. Får vi leva och ha hälsan firar vi 45-årig bröllopsdag nästa år. Jag har slutat mitt arbete och kan därför i dag ägna tid åt AA som blev min räddning. Efter regn kommer solsken.

 

Vem kunde tro detta när jag gick in på behandlingshemmet den 14 okt 1996? Inte jag i alla fall. Men jag får inte glömma Första Steget...  för då går allt åt helvete igen, därför går jag på AA och tar del av programmet.

 

En som inte glömmer.