PG:s levnadsberättelse.

 

Jag var ett oönskat barn. Jag avlades utanför äktenskapet och föddes in i ett moralistiskt, fördömande brukssamhälle i slutet av fyrtiotalet. Jag kom tidigt i kontakt med skammen utan att förstå vad det var. Jag förstod i alla fall att jag inte dög. Men jag kunde ju ändå vara duktig, artig, välkammad och till så lite besvär som möjligt.

 

Skam är ingen riktigt bra mylla för ett litet barns självkänsla. Speciellt inte under den tid när barnet behöver få sin existens bejakad, sin integritet respekterad och bekräftelse av sina självupplevelser.

 

Bortom skammen fanns min längtan. Och denna längtan, min mänskliga rättighet, att få bli älskad gjorde mig till ett duktigt litet gossebarn. Jag blev en fajter och en överlevare. Jag blev en mänsklig ”görelse” och livet blev ett världsmästerskap i allting.

 

Jag blev en mästare på att spela roller. Jag var anpassningsbar och följsam. Jag var rebell och entreprenör. Jag visste allt och kunde allt. Jag uppträdde som en sällsynt lyckad blandning av Einstein, Tarzan och Casanova.  Det var mitt sätt att överleva. Och när alkoholen upptäckte mig och jag den, ja, då var jag hemma på något sätt, gudomligt hemma. Alkoholen blev en befriare, en frälsare från alla dessa krav, en andningspaus i det maratonlopp, som påstods vara livet. Självkänsla i flaska och på burk.

 

Men hela tiden väntade jag på att bli avslöjad. Jag hade framgång, naturligtvis och jag fick bekräftelse, på olika vis. Men det bet aldrig. Beröm, befordran och utmärkelser hittade ingen resonansbotten i mig. Jag kände mig som en bluff. Kvinnors kärlek var inte att lita på, det var bara en del av spelet. Om dom visste… Det var bara en tidsfråga, innan dom skulle lämna mig. Så jag smet istället, för att komma undan den outhärdliga smärtan att bli övergiven. Jag drack för att dämpa smärtan och för att slippa ångesten. Skulle det verkligen vara så här?

 

Livet var konstigt. Jag klarade av en massa saker och faktiskt, jag hade hyfsat självförtroende men det var något som inte stämde. Jag visste att jag inte kunde lita på mig själv, det fanns otaliga bevis för det. Att lita på andra var ju inte tal om. Jag visste också att jag var ett skal, kom någon under detta, så skulle jag avslöjas. Jag saknade alltså både självtillit och självkänsla. Och då kunde inga prestationer i världen göra mig lycklig, säker eller trygg. I alkoholens flyktiga rus fanns lösningen. Här och nu, närvarande, lycklig, ansvarslös och levande. Fast det gick över, så jag fick dricka igen. Skulle det verkligen vara så här?

 

Och ju mer jag drack, desto värre kändes det. Men jag visste inget annat. Så jag drack mer och självklart så sprack det. Jag låg i rännstenen, på rygg och blickade upp på stjärnorna. Jag hade misslyckats, jag var alkoholist, en usel, karaktärslös människa, längst ner på alla tänkbara rankinglistor. Så jag gav upp. Fajten gav upp och släppte taget. Jag sökte hjälp.

 

Jag hittade till AA och ett program som uppmanade mig att släppa mina gamla föreställningar. Var oförskräckt och grundlig, stod det. Erkänn genast när du har fel! I källaren hos AA hittade jag ett förslag till en ny livsstil. Så småningom förstod jag vad det innebar. För på mitt första AA-möte förstod jag väldigt lite men jag såg ett bord fullt med böcker. Räddningen! tänkte jag, köpte en trave och gick hem för att läsa mig nykter.

 

Det fungerade inte.

 

Men jag kom tillbaka. Den här gången ska jag lyssna, tänkte jag. "Ta det lugnt!" sa dom. "Det kommer till dig, när du är mogen", sa dom. Så jag satt i min soffa och väntade och gjorde ingenting och ingenting hände.

 

Förutom att jag söp.

 

Jag begrep ingenting. Min förtvivlan växte och jag såg döden som en befriare. Ändå ville jag leva men jag visste inte hur. Allt hade gått mig ur händerna. Jag stod i ruinerna av mitt eget liv, desperat, vettskrämd, med ångest i varje andetag. Jag var livrädd för döden och dödsförskräckt för livet.

 

Jag gick tillbaka till AA-lokalen. Där satt dom kvar, samma människor som förut. "Välkommen tillbaka" sa dom och berättade hur dom hade gjort. Men skulle jag ta råd av en smed, skulle jag lyssna på en rörmokare? Vad hade jag att lära av en ingenjör? En bonde? Du skojar!

 

Jag, framgångsrik, kreativ, smart, van att klara mig själv. En hjälte och en tuffing och en påsättare av rang. Jag hade minsann varit där, jag hade gjort det. Blasé, berest och besserwisser.

 

"Ge upp" sa dom. Ge upp! Jag som hela mitt liv varit en fighter, en kämpe och en överlevare. Skulle jag ge upp? Det lät livsfarligt, fullständigt snurrigt. Vad skulle bli kvar av mig då? En mes? En velour-Nisse som trampade runt i mysbrallor och tubsockor? Förresten visste inte jag hur man gav upp. Jag är pitebo och Stenbock och det är tjurskallighet i kvadrat.

 

Åt mig sa dom: "Ge upp, PG, ge upp!"

 

Så jag hade Döden flåsande i nacken och en ravin framför mig, ett Ginnungagap, så oändligt stort, djupt, svart och okänt. Och när jag behövde hjälp, sa dom: "Ge upp!" Va fan skulle jag göra? Hela mitt inre var i uppror, i upplösning. Jag visste ingenting, jag förstod noll, jag var liten och ensam.

 

Jag kände mig som världens sämsta människa, misslyckad och tillintetgjord. Alla mina deviser kom på skam; Ensam är stark; Bra karl reder sig själv; Bit ihop; Ge järnet; osv.

 

Men jag gav upp, jag hade inget val, inte om jag ville leva. Absolut skräckslagen kastade jag mina bakrutedekaler på tippen och hoppade. Till min stora förvåning kunde jag flyga. Det kanske inte var en svalas eleganta flykt, det var inte heller örnens majestätiska svängar. Det var mera en liten tilltufsad gråsparvsunge, som kippande och förundrad prövade sina vingar. Men det bar. Det fungerade.

 

Jag kom ihåg min gamla farmor. Hon brukade, förnumstigt, säga: "Den råd lyder, den är vis" och så brukade hon nicka, på en gammal dams vis, som om där fanns en osynlig bekräftelse. Jag hade aldrig lytt råd. Jag hade heller aldrig sett mig som vis, envis var jag däremot.

 

Min självbild sa att jag var smart, intelligent, påhittig, rörlig, beläst, kunnig, fyndig, belevad, erfaren, charmig, ja till och med klok. Ändå gick allt åt helvete. Vad var det frågan om, egentligen? Jag borde ju vara rustad så att jag klarade livet galant. Men livet ville annat, verkligheten bjöd på något helt annorlunda.

 

Tyvärr var jag också högmodig, dess värre var jag omedveten och olyckligtvis var jag förnekande. Sorgligt nog var jag oärlig.
Det var inte så underligt att det gick som det gick.

 

Långsamt gick det upp för mig att halva människor lever halva liv och att den väg jag slagit in på var en halveringsväg. Mina föreställningar om mig själv, mina förbehåll om livet och min absoluta övertygelse om att jag alltid hade rätt förminskade mig i stället för tvärtom. Och som om det inte var nog fyllde jag på med krympvätska, jag drack upplösningsmedel och jag

förtunnade mig själv.

 

Då, när jag var så slagen, så uttunnad att jag knappt existerade, men först då var jag villig att lyssna på råd. Det första jag fick var: "Du har det lätt. Du behöver bara ändra på allting." Det var det mest kränkande råd jag någonsin hört men det tog skruv. Jag tvingade mig att lyssna på det och jag tog det till arbetshypotes. Sedan dess har det fungerat.

 

Min självbild har förändrats. AA:s program har gett mig en mera nyanserad bild av mig själv. Jag kan se att jag har många goda sidor, jag är kunnig och jag är erfaren. Jag har också mitt mörker och mina dåliga sidor men jag varken förnekar dom eller vill bli kvitt dom. Genom att acceptera att jag har dessa delar med, så har jag en möjlighet att bli hel. Likaså är det med min historia. Jag är definitivt inte stolt över allt jag gjort, mycket har jag hellre haft ogjort, osagt, otänkt. Men det är som det är och även dessa saker är en del av mig och min levnad. När jag godtar min historia, utan förbehåll, får jag en chans att försonas med mig själv. När jag accepterar min bakgrund utan att söka syndabockar, kan jag bli fri.

 

Jag har inte haft någon enkel eller snörrät vandring in i nykterheten. Mina värsta kriser har jag genomlevt som nykter. Jag har fått ändra på mycket, jag har fått ge mig själv permission från den invanda prestationsångesten. Jag har varit tvungen att ta risker, jag har blivit avvisad utan att dö, jag har varit förtvivlad men inte gått under, jag har misslyckats men himlen har inte rämnat. Jag försöker lära mig att hantera verkligheten sådan den är och det är inte så jäkla Sörgårdigt därute men jag accepterar och jag är närvarande i mitt eget liv. Jag lär ständigt och jag har fått lära att lärandet innebär att jag gör fel. Så har jag också fått bygga min självkänsla.

 

Idag är jag inte längre tillräckligt ung för att veta allting. Men jag vet bättre. Jag vet att kunskap utan ödmjukhet inte fungerar så bra, jag vet att jag behöver öppenhet när jag berättar om mina erfarenheter. Jag accepterar osäkerheten och känner mig trygg med den. Det finns inga garantier. Jag lever här och nu och det kräver både medvetenhet och ärlighet. Likaså känner

jag att ju mer jag lär mig, ju mer jag får uppleva, desto mindre vet jag. Det är befriande.

 

Idag vet jag inte många sanningar. Därför har jag slutat att pådyvla andra människor mina icke efterfrågade uppfattningar. Ändå är det lättare idag att stå upp för mig och mina värderingar. Jag kan tillåta andra att ha sin alldeles egen uppfattning och den behöver inte ens vara fel. Jag är sann mot mig själv och jag respekterar andra människors gränser. Jag menar vad jag säger men jag säger inte allt jag menar. Jag lever livet mera varsamt men ändå utmanande, det finns alltid nya saker att upptäcka, nya platser att se, nya människor att möta och älska. Jag ler och skrattar oftare, även åt mig själv, även om jag tar mig själv på fullaste allvar. Jag gör ofta fel men jag misslyckas inte längre. Jag lever livet enklare och accepterar

paradoxerna, att livet är fullt av motsatser och att det antagligen också är fullt av medsatser.

 

Idag har jag släppt mina fullkomlighetsideal. Det finns inte så många ”måste” och ”borde” i mitt liv, det är mera val och "jag skulle kunna". Krav och förväntningar är på en mänsklig nivå. Jag har också förstått att om jag vill se en förändring i världen, måste jag själv först bli den. Jag är nöjd med att vara den jag är, jag duger och jag har förstått att jag får jobba i AA:s program så länge jag lever. Om jag vill leva och inte bara överleva, vill säga. Jag känner tacksamhet över små saker och jag förundras över miraklerna. Jag gläds åt vad jag har och jag låter drömmarna vara drömmar. Jag är mjuk och jag är hård och jag äger min längtan. Jag är hjärta och hjärna, jag är hud och samvete, jag är liten och stor. Jag är stark och sårbar. Min kärlek är oändlig och Gud gör inte fel.

 

Sakta har jag kommit till ett läge där det känns okej att vara jag. I mina mest tacksamma  stunder kan jag stilla formulera för mig själv: Här sitter jag och duger. Jag känner mig bekräftad, jag känner mig fri och jag tar ansvar för mitt liv. Så enkelt det blev till slut. Det kunde jag aldrig tro, när jag med tårarna rinnande över kinderna och flaskan i ett darrigt grepp, halsade pissljummen vodka och det kändes som om jag drack döden.

 

Och nu vill jag leva. Länge och mycket. Nyfiket, lekfullt, med glädje och med ansvar. Och jag är inte längre rädd att gå vilse, det är ett bra sätt att lära sig hitta. Och idag har jag något att komma tillbaka till.  Till mig själv. Och jag har förstått att det krävs mer än en bussbiljett för att hitta hem.

 

PG, nykter av Guds nåd