Bittans levnadsberättelse.
 

Jag drack alkohol första gången på min 16 års dag. Det var kärlek vid första ögonkastet. Detta ska hädanefter bli min melodi, tänkte jag. Jag hade hittat något som släppte alla hämningar. Jag blev redlöst berusad och det var det som var det underbara.

 

Jag var en blyg och osäker flicka som ville vara alla till lags. Alkoholen tog bort blygheten och jag förvandlades över en natt till en tuff, självsäker tjej. Det viktigaste jag tänkte på efter min första fylla var  när får jag dricka igen.

 

Denna tanke följde mig i 30 år genom livets alla skeenden.

 

Många var de bakrusiga morgnarna och ibland efter flera dagars ångest, så kom alltid tanken tillbaka, när får jag dricka igen. Fast det bara gått några dagar var den sista fyllan som bortblåst och jag hade glömt all förnedring jag utsatt mig själv och min omgivning för.

 

Under mina 30 års drickande hade jag hunnit skaffat mig man, barn, ett anständigt yrke med en lovande karriär, liksom villa, sommarhus, båt, bilar och annan materiell standard som krävdes för att vara väl ansedd i det lilla samhälle jag levde i.

 

De första 10 åren av mitt drickande så fungerade alkoholen som en sällskapsdryck ; åtminstone de första timmarna, innan det gick över styr och jag började flörta med andra män eller blev fyllvrång och kastade glåpord till min make.

 

De följande 20 åren använde jag alkohol i rent medicinskt syfte; som ångestdämpande medicin.

 

En period efter det att min far supit ihjäl sig la jag av med spriten; men det blev så jobbigt, att jag var tvungen att äta lugnande piller. Pillren hjälpte inte och efter två år slutade jag med dem . Och jag bytte bostadsort igen.  Jag har bytt bostadsort väldigt många gånger och alltid trott att livet skulle bli bättre i och med flytten. Men det hjälpte inte heller. Då kom jag på min gamla lösning. Det bästa är att börja dricka igen, tänkte jag.

 

Tanken blev till handling och tillsammans med likasinnade vänner for jag till Mallorca och den resan var enbart en resa med alkohol som intresse. Äntligen hade jag förenat mig med alkoholen igen. Nu skulle allt bli som förr, trodde jag.

Det blev det inte. Jag levde i ständig spänning och stress och längtade efter att få hänge mej åt alkoholruset hela tiden

 

Jag kämpade på med man och barn och yrke och det blev bara jobbigare och jobbigare. Det är något som är fel med det här livet tänkte jag, men förstod inte vad. Jag sa upp mig från mitt jobb eftersom jag trodde det var felet, fast jag egentligen hade ett toppenjobb. Jag mådde bara sämre och sämre. Jag hade slutat att dricka och det hjälpte inte heller. Jag var spritfri några år, men livet blev inte bättre. Jag skilde mig från min man som jag levt med i 27 år. Nu skulle mitt liv bli bra, tänkte jag.

 

Det blev bara värre. Då plötsligt insåg jag igen att lösningen på mina problem var att jag behövde supa mig riktigt full. Nu hade det gått 30 år sen min första fylla. Jag lyckades supa mig full och insåg att jag satt fast. Jag klarade inte av att sluta på egen hand.

 

Men underliga äro Herrens vägar för samtidigt som jag kom till insikt om att jag hade problem, gick jag en utbildning om alkoholism genom mitt arbete. Så det var bara att knalla in till chefen och begära en egen behandling.
Där började mitt nya liv.

 

Mitt första AA-möte kom jag till genom behandlingshemmets försorg. I en dunkelt upplyst källarlokal, granne med en begravningsbyrå, fick jag sitta och lyssna till människor som berättade om sitt liv och jag kände igen mig. Jag var som de. Jag hade hittat hem. Det är snart 13 år sedan och jag hör fortfarande hemma i AA och jag har sluppit att dricka sen dess.

Mina 13 nyktra år (2007) är en annan historia som jag kanske skriver om en annan gång för den tiden är så innehållsrik och på den vägen vill jag fortsätta.

 

Bittan, en tacksam alkoholist