Hej jag heter Lars och är alkoholist.

Jag började dricka alkohol när jag var 14 år gammal. Jag hade dålig självkänsla och kände ett stort utanförskap. Klassiska tillstånd att supa på, med andra ord. Debuten blev inte vad jag förväntade mig, asfull somnade jag nere i källaren till det hus jag bodde i, INNE i ett cykelställ, med spyor över hela mig. Men nästa helg provade jag igen med ett hyfsat resultat. Jag blev stor, stark, snygg och vacker. Idag är det bara ett litet och kvar. :-))

Det gick ganska snabbt att hitta rätt i alkoholdimmorna, efter ett par år kunde jag hantera alkoholen relativt bra. Någon miss då och då, men va f-n... misstag gör ju alla.

Jag klarade av folkskola, realskola och gymnasium med hyfsade betyg och
militärtjänstgöringen blev knappt godkänd. Jag gick gipsad i 2,5 månader efter att ha fått benet söndersparkat i en "diskussion" med en "kamrat". Jag var förlovad med en tjej då, som jag nu på lite underliga vägar fått möjlighet att gottgöra efter ca 37 år, Förlovningen tog naturligtvis slut, mycket på grund av mitt alkoholdrickande och även min svartsjuka.

Ett par år senare träffade jag min första hustru och jag ställde undan
flaskan på direkten. Jag blev "nykter". Alla runt omkring mig klappade mig på axeln och sade "Bra gjort Lars". Det märkliga var att jag, liksom min
hustru, fick sömnproblem, nervösa besvär, migrän och mycket värk. Belöningen för det blev en hel del mediciner. Jag odlade med andra ord mitt beroende, nu med tabletter, men jag var NYKTER.

Vi fick ett barn, som jag idag har en fantastiskt bra kontakt med, i mitten
på 70-talet och 1979 separerade vi. Jag förstod att hon (hustrun) inte var
något att satsa på. Samma dag som jag ställde in möblerna i min nya lägenhet somnade jag på golvet i hallen. Jag hade tagit med mig "min" son, dryga 3 år, för hon skulle minsann inte ha honom.

Mellan 1979 och 1986 drack jag hejdlöst, när jag drack. Och jag
drack ofta. Ekonomin rasade, mitt sociala liv rasade (i den mån jag hade
ett), allt rasade. Jag misshandlade min son psykiskt å det grövsta med mitt
drickande och följderna av det. Detaljer skulle bara bli någon form av
socialpornografi, så det lämnar jag inte ut.

1986 fick jag så möjligheten att göra en behandling och fick då kontakt med
AA. Mitt första möte var på AA i Märsta och jag kommer ihåg en delning av en man med stark finsk brytning. Namnet har jag glömt, men innehållet av det han sa kommer jag ihåg fortfarande.

Resan från 1986 fram till idag har bitvis varit jobbig, men ingen lovade mig att det skulle vara lätt. Jag fick däremot alltid höra att jag kunde göra det enkelt om jag ville.

Vad jag fått av gemenskapen under de här åren skulle kräva en hel bok att
redovisa, men lyssna:
Nytt arbete, som jag stortrivs med, ny familj med en underbar hustru,
fantastiska barn och ÅTTA barnbarn. Mån i det, men jag har också fått nåden
att leva nykter alltsedan 10/10 1986 och det kan jag bara i all ödmjukhet
tacka AA:s gemenskap för.

TACK till ALLA för den här dagen, jag lägger mig nykter ikväll och kan
därför vakna nykter och förhoppningsvis ta ett nytt beslut om ytterligare en nykter dag.

Ha en bra 24-timmars!

Lars C, alkoholist