Hej! Jag heter Annika och är alkoholist.

Jag är tacksam för vad programmet har gjort och har en tålmodig sponsor, annars hade sannerligen jag inte levt i dag. Tacksamhet att jag inte tagit första glaset en dag i taget, tänkt det är bara det som krävs, inte andra eller tionde glaset. <3

Jag var 14-år när jag började dricka och det var som att hitta hem. Ångestfri och lugn, så ville jag ville jag alltid må. Jag växte upp med rädsla och ångest, men vilka konsekvenser jag fick av alkoholen var jag inte rädd för. Blåmärke, söndriga kläder, stukad fot och hallucinationer var inte konsekvens nog.

Jag fick en lysande ide (tyckte jag då) att jag skulle köpa öl i en affär och dricka på rasten i skolan. Sådana snilleblixtar får bara en alkoholist. Jag avundades A-laget på bänkar, för att kunna dricka i det fria och inga krav på sig. Trodde verkligen att dem hade det mycket bättre än jag och en trygg gemenskap. Jag satte mig en dag hos dem och det bjöds på alkohol och cigaretter. Kände mig både stolt och tyckte jag var någon att se upp till. Jag tyckte att alla som inte drack som jag var torrbollar och mesar, såg även ner på dem som var troende. Samtidigt kunde jag tycka synd om mig för att jag träffade bara på "sådana".

Pappa drack i veckorna och han blev skämtsam och pratsjuk. Han var min förebild och jag ville dricka tillsammans med honom, men mamma hann och stoppa innan han hällt upp till mig. Jag betedde mig som ett svin med alkoholen, blev först harmonisk och trodde att det var mitt sanna jag, sen förbannad, sparkade och välte möbler i rent vansinne. Därefter storgrät jag drack och ännu mer, tills jag "somnade". Inget ovanligt att jag hamnade på PIVA, personalen ville behålla mig över natten, men jag vägrade och fick åka hem igen. Jag hånskrattade åt dem för dem inte förstod vad jag behövde, dvs en tablett så abstinens försvann. Jag var flertalet gånger på väg att gå därifrån och hem 5km för jag hade alkohol hemma. Kunde dem inte ge mig det jag ville ha fick det vara. Hygienen och allt annat var rena misären. Fick "fylleben" och bara skrattade åt det. Blackout och minnesluckor var heller inget ovanligt. Abstinensen var en mardröm. Huvudet kändes som en fjäder som skulle brista när som helst och jag var livrädd för att få allvarliga men eller dö. Kunde inte gå, äta eller sköta toalettbesök. Så var det en veckas tid sen kunde jag stå på benen. Ytterligare en vecka gick och hjärnan raderade mardrömmen och så var jag i gång igen. Många gånger sade jag till mig själv denna gången ska jag ta det lugnt eller dricka svagare sorter, eller bara dricka på helgen, ungefär som alkoholistens nationalsång.

Oftast hade jag "leveranser" och Gud nåde dem om dem inte gjorde som jag sade.

Genom åren har anhöriga försökt hjälp mig att sluta, men jag har i efterhand förstått att det det fungerar inte om man inte är mottaglig. Jag skulle nog klara mitt drickande själv och hitta gränsen "lagom".

Gränsen lagom höll på ta livet av mig, eftersom konsumtionen blev mer och oftare. En dag i juni månad 2007 var botten nådd. Något hände, en insikt om att jag kan inte leva med alkohol och inte utan heller. Jag ville leva, men visste inte hur. Jag blev beredd att göra allt. Därefter hände det ganska snabbt att jag in på behandling och fick kunskap om hur och vad alkoholen gör med oss och förstod då varför jag inte kunde hantera och sluta själv.

Efter behandlingen fick jag en sponsor som vägledde mig genom programmet. Jag trodde inte på en högre makt, men AA-grupper och sponsorn kom att bli det och har därifrån utvecklats. En tacksamhet att jag kan lämna över till en större kraft.

Att verkligen inse hur rädsla och ilska styrde mitt liv var både befriande, nyttigt och svårt, jag som bara var ett offer i allt. 10-12:e steget, ja, nu vet jag hur jag ska göra för att inte dricka en dag i taget.

Jag känner mig verkligen tacksam för 12-stegs programmet och att det fungerar. Med all kärlek, Annika/alkoholist.