Anna-Lenas levnadsberättelse.

 

Jag är född i en liten by i Västerbottens kustland, Håknäs. Halva året bodde vi vid havet 7 km från min hemby, Kråken.

Jag drack alkohol första gången när jag var sexton år. Det blev fel redan första gången. Jag blev kärlekstrånande och bekräftelsesökande klängranka på de män som jag tyckte var något.

Jag kunde aldrig tro att jag var alkoholist, jag var aldrig full och spydde ner mig. Full för mig var en person som raglade omkring gapade och skrek. En alkoholist drack upp allt som fanns och kunde inte sluta om det fanns mer. En alkoholist pinkade på torget eller hade sex i ett buskage.

Med andra ord så förstod jag aldrig vad det var att vara alkoholist, att det inte hade att göra med hur mycket, hur ofta eller hur eller var jag drack.

Jag förstod aldrig att jag med sannolika skäl hade kommit dit om jag inte först gått ner mig moraliskt känslomässigt och etiskt, ur mitt perspektiv. Inte någon annans utan ur mitt, jag drack för att jag var ledsen, inte kunde sova, ville koppla av, glömma det förflutna, misshandelsäktenskap, övergrepp, m.m.

Jag drack ofta men inte så det syntes för fler än min familj, mina barn visste alltid, men det fattade jag aldrig. Min man ville inte se det så han blundade.

Han kom hem en dag från jobbet och jag stod i köket med ett helt glas konjak. Han sa: Vad dricker du, det är väl inte sprit? Jag svepte hela glaset,(det brann bra) tittade argt på honom och sa: Det är äppeljuice, fattar du väl. Tror du jag skulle kunna dricka sprit på detta sätt? Nää, sa han, och bad om ursäkt. Han bad om ursäkt???

Mellan 87-92 var jag i stort sett helt spritfri. Efter jobb på en avgiftning på Mellringe i Örebro, så tyckte jag att jag drack för ofta, så jag slutade dricka och röka. Jag trodde att jag skulle kunna klara av det själv.
Under dessa år blev det två barn till, mitt fjärde o femte barn.

Jag slutade inom vården och startade fem företag. Jag jobbade dygnet runt. Politiskt aktiv hade jag varit sedan femton års ålder och nu var jag på en ganska hög nivå i mina uppdrag.

1979 skiljde jag mig från min första man, som misshandlade mig. Till och från hade jag depressioner men alkoholen hjälpte mig att överleva dessa. Jag har svårt tåla mediciner (Gud är god, fniss).

Jag började dricka regelbundet igen, efter dessa fem år. Första helgen jag drack så tog jag återställare på morgonen. Jag drack sedan periodiskt till och med -96. Under dessa år drack jag mycket mera destruktivt och oftare än innan jag tog uppehållet.
Vad jag lärt mig var att jag inte kunde sluta dricka, så jag försökte lära mig ett fungerande system.

Jag hade god ekonomi. Jag hade folk som jobbade på företagen och suppleanter på mina förtroendeuppdrag, så jag kunde dricka måndag till torsdag. Jag avbröt på fredag och höll upp till måndag. Jag hade cirka 4 sådana vändor och så ett längre uppehåll på 3 till 5mån, sedan gick jag in i en drickarperiod igen.

Jag började må sämre och sämre. Nu jag hade dessutom en sådan tolerans att jag i slutet kunde dricka en 75:a konjak utan att ragla. Jag var dessutom insulinbehandlad diabetiker. Mitt mående var fruktansvärt. Under de nyktra perioderna var jag ofta djupt deprimerad, jag kände inte så mycket av det under de aktiva drickarperioderna.

Jag gömde ”min” sprit, den andra hade jag synlig i matkällaren. Det stora problemet blev var jag skulle gömma alla tomma flaskor och burkar, jag drack nämligen öl den dag jag bröt. Jag drömde om att hitta det perfekta gömstället för dessa urdruckna kärl. Inte kunde jag lämna dem på Systembolaget, folk kunde ju tro att jag hade problem!
Jag fick Taxi att köpa sprit till mig. Jag handlade på olika ställen och hade ett stort lager alkohol. Ändå var jag alltid rädd att det skulle ta slut, så det gällde att ha välfyllda förråd.

Jag åkte taxi 10 mil, tog in på hotell, (sa till familjen att jag behövde lugn och ro) drack och sökte bekräftelse av män.

Jag körde bil 40 mil enkel väg, Umeå - Tärna, tog in på värdshus och berättade inte ens för familjen vart jag åkte. Jag ville bestraffa min man för något jag inte minns. Jag gick på dans där uppe och lånade kläder av henne som ägde det ställe jag bodde på. Ut på hotellet och klängde på karlar, jag ljög om mina kontakter och jag till och med anställde folk i köket till en vän som hade hotell i Umeå, (vilket han definitivt inte visste om).

Ja det var några av mina stories, jag ansåg mig begåvad och intelligent, har alltid varit stolt över mina fina betyg och att jag kunde göra vad jag ville.
Men min begåvning räckte inte till att rädda mitt liv. Jag släppte inte taget frivilligt. Jag gick en tolvstegsbehandling och tyckte att jag blev förolämpad och förnedrad,

Jag hade minsann hjälpt så många människor, och det hade jag, men mig själv kunde jag inte hjälpa. Att jag nu skulle jämföra mig med dessa alkoholister och missanpassade, det var bara omöjligt. Jag var ju akademiker och hade under åren fått många bevis på min kapacitet. Jag tyckte inte att jag skadat någon eller levt på samhället. Men jag hade inget djävla liv, och Gud var jag inte i fokus med. Honom hade jag litat på och han svek , Gud var till för de svaga.

Jag hade en sådan skev bild av min verklighet och vad som var viktigt, att jag idag inte kan förstå att det var möjligt.
Jag trodde på fullt allvar att fast jag mått dåligt till och från under hela mitt liv, så var allt jag presterat bevis på att jag rätt kunde bedöma vad som var bäst för mig. Jag hade ju gått i olika terapier, naturligtvis hos de "bästa".

Jag gick aldrig till "underhuggare" utan till dem som satt på makten, det var de som skulle hjälpa en sådan viktig person som jag.
När de inte kunde hjälpa mig så bestämde jag mig för att ingen hjälp kunde finnas, så min tolvstegsbehandling, ovetenskaplig och luddig, utan kompetent folk, den gick jag för att ha gjort det med, men jag trodde inte att den skulle funka på mig.

AA-möten ville jag heller inte gå på, det verkade inte vara min grej, så de möten jag gick på var de som jag blev anmodad av behandlingshemmet.
Jag trodde AA var någon form av sekt.
Det tog mig 1,5år att se mig som en av dem, att släppa taget och bli en liten kugge i ett maskineri. Jag som varit den store hjälparen, både privat o i jobbet, var bara en nykter, liten vanlig människa, med styrkor o svagheter som alla andra. Jag var dessutom inte den som alltid visste vad som var bäst för mig.

Idag lever jag ett underbart liv, jag gillar möten. Där är människor, min andliga familj, som gett mig ett liv, vettiga referenser och värderingar utifrån ett realistiskt perspektiv, där jag är en av dessa underbara kloka personer. Inga titlar, ingen är märkvärdig, där lär jag mig det jag senare fått en sund styrka av, för den är baserad på min känslomässiga verklighet, inte en illusion för att utåt ha ett liv, men med tomhet på insidan.

Jag tror fortfarande på vetenskapen, men AA har gett mig livet, kärleken, livskvalitet, lösningar på tidigare olösliga problem, en djup tro på det goda och att det håller, en tro på en högre makt, tillit till människor med mera.

Jag klarar av konflikter idag, jag kan hantera känslomässig turbulens, jag kan be om förlåt, och jag behöver inte alltid ha rätt eller veta allt. Jag är buren idag, en dag i taget. Jag går på AA-möten, jag försöker gå tre dagar i veckan. Jag går på möten i hela Sverige och i utlandet. Överallt är jag välkommen och känner mig som hemma. Jag har en sponsor och jobbar i stegen, jag är delaktig i service, ja, jag gör allt det jag kan göra för att få behålla det jag har och får.

Jag känner mig aldrig ensam längre, för jag har släppt kontrollen över mitt gamla liv och mitt nya, men jag tar ansvar för mitt liv. Jag har inte makt över mitt och andras liv, jag är Anna-Lena... nykter både fysiskt o känslomässigt idag.

Idag handlar det inte om alkohol för mig, det är bara ett symtom på mitt dåliga mående, orsaken var min sjukdom, min beroendepersonlighet. Men jag får aldrig glömma min besatthet.
När besattheten kommer, då får jag tillbaka mitt högmod, oro o tro på att det är andra som förstör mitt liv. Att om bara det sett ut annorlunda skulle jag må bra. Men nej, så är det inte, det är bara mig själv som jag kan ändra. Jag utvecklade ett missbruk, för att jag inte tordes be om hjälp och verkligen mena det, jag var så högmodig, och jag var så rädd...

För att slippa allt detta går jag på AA-möten.

Anna-Lena, alkoholist